Publicerat 11 mars 2021 av Senia Johansson
Säljer du redan varor i ett EU-land och vill börja sälja dem i ett annat?
Försäkran om ömsesidigt erkännande
Säljer du redan varor i ett EU-land och vill börja sälja dem i ett annat? I princip är en vara som får säljas i ett EU-land också godkänd för försäljning i andra EU-länder. I praktiken kan myndigheterna i ett annat EU-land begära kompletterande information innan du får tillstånd att sälja din vara där. En försäkran om ömsesidigt erkännande kan hjälpa dig att lämna den informationen.
Med den här frivilliga försäkran kan producenter, importörer och distributörer visa myndigheterna att deras varor följer reglerna i ett annat EU-land där de redan säljs.
Försäkran omfattar alla icke-harmoniserade varor av alla typer, dvs. varor som inte omfattas av EU-lagstiftning med gemensamma krav.
"En försäkran om ömsesidigt erkännande är en frivillig deklaration som ska underlätta för företag att visa att en produkt har blivit lagligen saluförd i ett annat EU-land."
Hur kan en försäkran om ömsesidigt erkännande hjälpa mig?
Om det inte finns något förfarande för förhandsgodkännande för din vara får du börja sälja den i ett annat EU-land. Myndigheterna i det landet har dock rätt att när som helst besluta att de vill bedöma den vara som du har börjat sälja. De kommer i så fall att informera dig skriftligt om;
- Vilken vara som ska bedömas,
- Vilka tekniska regler eller godkännandeförfaranden som gäller för den,
- Huruvida du kan använda försäkran om ömsesidigt erkännande för att visa att din vara redan har godkänts för försäljning i ett annat EU-land.
Under bedömningsperioden får du fritt sälja din vara. Du måste dock stoppa försäljningen om du får ett administrativt beslut som begränsar eller nekar marknadstillträdet för din vara.
Ömsesidigt erkännande
Principen om ömsesidigt erkännande innebär att produkter som lagligen säljs i andra länder anslutna till den inre marknaden får säljas även i Sverige.
Sedan den 19 april 2020 är EU:s förordning om ömsesidigt erkännande tillämplig fullt ut. Förordningen innebär bland annat en möjlighet för ekonomiska aktörer att upprätta en försäkran som intygar att deras produkt omfattas av principen om ömsesidigt erkännande.
Det är frivilligt att upprätta en försäkran om ömsesidigt erkännande. Principen om ömsesidigt erkännande gäller även om ingen försäkran om ömsesidigt erkännande har upprättats.
Syftet med försäkran om ömsesidigt erkännande
Syftet med ömsesidigt erkännande är att främja marknadstillträdet för produkter för vilka det inte finns någon harmonisering av lagstiftningen på EU-nivå. Enligt principen ska produkter som lagligen marknadsförs i en medlemsstat i princip få tillträde till marknaden i alla medlemsstater, även om produkten inte helt överensstämmer med de nationella tekniska och kvalitativa regler som krävs av medlemsstatens egen produktion.
För att säkerställa den fria rörligheten för varor har det utfärdats en EU-förordning om ömsesidigt erkännande av varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat (2019/515/EU). Den tillämpas i en situation där nationella krav har ställts på varorna i lagstiftningen eller i en myndighetsföreskrift, och dessa krav har inte harmoniserats i EU.
EU:s förordning (EU) 2019/515 om ömsesidigt erkännande reglerar de nationella myndigheternas skyldigheter och företagens rättigheter när en myndighet behöver förbjuda en produkt som lagligen säljs i en annan medlemsstat – och därmed avvika från principen om ömsesidigt erkännande.
När gäller förordningen?
EU:s förordning om ömsesidigt erkännande gäller när myndigheten vill fatta ett beslut som
- rör en produkt som lagligen har sålts i ett annat EU-land
- inte omfattas av harmoniserad EU-lagstiftning
- riktas till en ekonomisk aktör, alltså inte slutanvändaren
- fattas på grundval av en teknisk regel
- utgör ett förbud eller hindrar tillträde till marknaden
- inte omfattas av ett annat förfarande som anges i en specifik EU-rättsakt.
EU:s förordning om ömsesidigt erkännande kompletteras av en svensk förordning om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn.
När försäljningen av en vara stoppas
Tillsynsmyndigheten kan av motiverade skäl vägra en produkt tillträde till marknaden eller begränsa marknadsföringen av den. Sådana skäl är bland annat skydd av människors, djurs och växters hälsa och liv samt miljöskydd. Ett myndighetsbeslut om att stoppa försäljning ska utan dröjsmål meddelas inte bara till aktören utan även till Europeiska kommissionen och de övriga medlemsstaterna.
När en behörig myndighet ska fatta ett beslut om att förbjuda en produkt ska den kontakta det berörda företaget utan dröjsmål. En behörig myndighet kan vara statliga och kommunala myndigheter, inklusive länsstyrelser, som beslutar om åtgärder som omfattas av förordningen. Den behöriga myndigheten ska informera om bedömningen och möjligheten för företaget att tillhandahålla en försäkran om ömsesidigt erkännande.
En försäkran om ömsesidigt erkännande är en frivillig deklaration som ska underlätta för företag att visa att en produkt har blivit lagligen saluförd i ett annat EU-land. Den ska utformas i enlighet med bilagan till förordningen om ömsesidigt erkännande. Om ett företag har lämnat in en försäkran om ömsesidigt erkännande, tillsammans med annan bevisning som bekräftar informationen i försäkran, ska det anses tillräckligt för att visa att varan är lagligen saluförd i en annan medlemsstat. En myndighet som överväger att stoppa en produkt får alltså inte begära in ytterligare information.
“En försäkran om ömsesidigt erkännande är en frivillig deklaration som ska underlätta för företag att visa att en produkt har blivit lagligen saluförd i ett annat EU-land.”
Beslutet ska motiveras
Ett myndighetsbeslut om att stoppa en produkt måste innehålla nedanstående uppgifter. Bevisbördan ligger hos myndigheten som skriftligen måste motivera varför produkten ska förbjudas. Detta innebär att myndigheten måste ange:
- De tekniska regler som beslutet ska grundas på.
- Tekniska eller vetenskapliga belägg för att det avsedda beslutet är motiverat.
- En motivering som visar att beslutet är ändamålsenligt för att det eftersträvade målet ska uppnås och att det inte går utöver vad som är nödvändigt för att nå det målet. Beslutet ska vara proportionerligt.
- En överklagandehänvisning och en hänvisning till företagets möjlighet att använda sig av Solvit.
Vem som får upprätta en försäkran om ömsesidigt erkännande
Möjligheten riktar sig i första hand till tillverkare. Tillverkaren får dock bemyndiga en representant att upprätta en försäkran om ömsesidigt erkännande för tillverkarens räkning. Även importören eller distributören får upprätta en försäkran om ömsesidigt erkännande, om de kan lägga fram bevisning som bekräftar informationen i försäkran. Till hjälp för de ekonomiska aktörerna finns en mall och instruktioner för försäkran om ömsesidigt erkännande i bilagan till förordningen om ömsesidigt erkännande. EU-kommissionen har utarbetat formuläret för försäkran på alla officiella EU-språk.
Språkkrav
Försäkran om ömsesidigt erkännande ska upprättas på ett av unionens officiella språk. Ifall det språket inte är det som efterfrågas av den mottagande medlemsstaten, ska den ekonomiska aktören översätta försäkran om ömsesidigt erkännande till ett språk som efterfrågas av den mottagande medlemsstaten.
SoLVIT-förfarandet
Ett ärende som gäller marknadstillträde för en vara kan i vissa fall hänskjutas till Solvit-förfarandet. Problemlösningsnätverket SOLVIT är en avgiftsfri tjänst där problem mellan företag och myndigheter som är etablerade i olika länder löses genom inofficiellt myndighetssamarbete mellan medlemsländerna och kommissionen. Tjänsten ersätter inte det officiella förfarandet för ändringssökande och erbjuder inte rättshjälp om ärendet har förts till domstolsbehandling.
Ett företag kan vända sig till EU:s SOLVIT-tjänst om det anser att en myndighet i en annan medlemsstat inte har tillämpat EU-lagstiftningen på ett korrekt sätt. Myndigheten ges möjlighet att på frivillig basis rätta till missförhållanden i sin verksamhet. Ett svenskt företag kan således inte använda SOLVIT-tjänsten, om motparten är en svensk myndighet. SOLVIT-tjänstens avgöranden är rekommendationer som inte är bindande för myndigheten. På SOLVIT-nätverkets webbplats finns mer information om förfarandet och via den kan man lämna in ett ärende för behandling.
Källor: EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) 2019/515; Kommerskollegium; europa.eu